Idag känner jag mig mycket bättre! Inte en enda Panodil! Hade inte hunnit med att vara sjuk idag i vilket fall som helst, för idag har det varit späckat schema!

Upp tidigt var det tänkt, men så blev det inte riktigt. Det blev till att slänga på sig kläderna, borsta tänderna och frukost-to-go i bilen. Höll på att glömma hunden, vilket vore mycket dumt, med tanke på att det var han som var huvudpersonen i dagens drama.
Han skulle vara hos veterinären kl. 9.30 för att spola öronen.
Framme där var allt jättespännande! Hur kul som helst, ända till han skulle på vågen. Fegisen vågade inte kliva upp på en knappt fyra cm. hög platta på golvet. Tillslut kom det en tjej med lite godis och då gick det bra! 31 kg väger killen nu!
Efter det skulle han upp på britsen för undersökning. Heja, tänkte jag. Hur ska detta gå med tanke på kampen med vågen?
Men vaddå då? Britsen var väl inga problem! Den stod ju "bara 30 cm" ovanför marken i nerhissat läge, sen att åka hiss upp... Jättekul!

Sen började det bli lite jobbigare. Chiefen ville inte att doktorn skulle titta i örat, och rakt inte med en liten ficklampa! Nej nej. Han fick helt enkelt sövas.
Det var här det blev riktigt underhållande, för mig alltså!
Har ni någon gång sett en stor klumpeduns bli groggy, men absolut inte velat ge med sej och lägga sej ned (eller åtmindstonde sätta sej) förstår ni vad jag menar. Killen stod och gungade fram och tillbaka på stället, tills han gungade i golvet med en duns. På bästa stället givetvis, mitt framför dörren så doktorn hade lite bekymmer med att komma in. (Vem vet.. det kanske var uträknat)

Med rena öron, nyklippta klor och ett recept med diverse mediciner åkte vi i alla fall hem. Här kom nästa underhållningsmoment.
Tror att Chiefen fick snedfylla. Han bjöd på skönsång så gott som hela vägen hem!

Vi åkte hem till mamma en stund, för hon hade hört i telefonen hur han lät och tyckte synd om honom. Glad han blev att någon gjorde det och forstod vilka hemska bekymmer han hade. Bara han fick syn på mamma skulle han ju berätta hur hemskt det hade varit och satte igång med ylandet och gnyandet igen.

Självklart tyckte även jag synd om honom, men oj vad underhållande en hund i detta tillstånd kan vara!

//E